2009-12-09T07:21:00.000-08:00

Bönernas bön

Genom sin enkelhet är Jesusbönen väl lämpad för vår tid. Alla kan be den. Men den som tänker sig högt upp bland bergen med hjälp av denna bön behöver skaffa sig en erfaren guide.

av Bo Nordin

När jag ska sätta mig i taxin vid Stansteds flygplats utanför London försöker jag vanemässigt sätta mig till höger, öppnar dörren bara för att inse att denna plats nog inte är avsedd för mig. Taxichauffören ler vänligt och upplyser mig om att i England sitter passageraren till vänster. Han håller artigt upp dörren för mig så jag kan stiga in. När vi sedan kommer ut i trafiken känns det bra att få hjälp av en vänlig människa som är van att köra i dessa för mig okända trakter med trafikregler som är bekanta men ändå så främmande.

Vi kommer så småningom fram till mitt resmål, S:t John the Baptist i Essex, klostret som arkimandrit Sofrony grundade 1959. Själv är han inte längre kvar där men väl hans andliga barn som för vidare den bönetradition som Sofrony en gång lärde sig på berget Athos av starets Silouan.

Taxin lämnar mig ensam framför klostrets mur där jag stiger in genom en port som alltid står på glänt. Det är alldeles lugnt på gården. Till vänster ligger en stor byggnad som jag förstår är kyrkan och längre in finns fler hus av olika fason och storlek.

En svartklädd nunna sluter nästan omärkligt upp vid min sida, frågar vem jag är, hälsar mig välkommen och berättar att jag är väntad. Vad skulle en främling göra utan alla dessa människor som hjälper en till rätta i det okända? Hon förklarar att jag kan gå in i kyrkan och delta i bönerna så länge. Mat serveras senare.

Rummet bakom kyrkporten är trångt och smalt. Några ljus brinner framför ikonerna av Jesus Pantokrator, Guds Moder och den helige Silouan. Jag tänder själv ett ljus och fortsätter vidare in genom ett tungt svart draperi. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss. Kyrkan jag stiger in i är alldeles svart… nej… inte alldeles. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss.

Framför vad jag förstår är ikonostasen brinner några tunna ljuslågor och lyser upp ikonernas ansikten. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss. Mörkret gör att den som träder in i rummet måste stanna upp litet för att ögonen ska vänja sig vid mörkret. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss. Efter en stund går det att skönja människor som står, knäfaller eller sitter, koncentrerade i bön. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss. Försiktigt, så jag inte ska trampa på, eller stöta till någon finner jag mig en plats längs den högra väggen inte långt från den som för tillfället ber. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig. Jag kan skönja hur bedjarens fingrar i takt med bönen flyttas från knut till knut på radbandet. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss.

Allt från det jag stigit in i kyrkan har bönen pågått oavbrutet. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss. Språket har beroende på bedjaren ändrats från grekiska till engelska, till ryska, franska och något språk jag inte kan identifiera, men bönen har hela tiden varit densamma. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss. Den har pågått oavbrutet i århundrade efter århundrade. Kanske finner vi de avlägsnaste ekona redan i Första Moseboken, då man vid tiden för Enoshs födelse börjar åkalla Herrens namn. Hur bönen formulerades då vet vi inte. Säkert var det inte våra ord som användes, men Herren som åkallades var densamme.

Lite närmare vår formulering kommer vi i Nya testamentet. Bönen som fadern till den fallandesjuke pojken riktar till Jesus påminner om vår bön, liksom bönen som den blinde vid Jerikos murar åkallar Jesus med. Bönen om att Jesus ska förbarma sig över oss – över mig – återkommer med jämna mellanrum i evangelierna och Jesus verkar hörsamma den varje gång. Det tycks som om den bönen skär rakt genom tillvarons oväsen och tumult, leder rätt in i Jesu eget hjärta, för att på ett förunderligt sätt förena den bedjande och Jesus. Där, i Jesu hjärta, är alla människor burna i hans egen bön om enhet, om att alla genom den Helige Ande ska få lära känna Fadern. I hjärtats bön innefattar förbarmandet vi ber om inte bara oss själva utan även våra fiender. Jesusbönen är både en bön för en själv och en förbön där ingen lämnas utanför.

”Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig”. Orden från Jesu avskedstal till lärjungarna finner sin resonans i vad de redan sett och hört då de vandrat tillsammans med Jesus. De får en ovärderlig nyckel i sin hand som de genast efter Pingsten börjar använda.

När Petrus inför Stora rådet svarar på frågan hur de kunnat utföra sina gärningar säger han: ”…när ni idag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn”. För apostlarna var det glasklart att inget annat namn kan ge frälsning, räddning.

Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss.

Bönen upprepas gång på gång, oupphörligt. För den ovane bedjaren av Jesusbönen hinner många tankar passera. Kan det verkligen ha varit på det här sättet lärjungarna bad? Vi vet inte säkert, men Gudsnärvaron genom åkallandet av namnet Jesus var bekant och redan i Första Thessalonikerbrevet uppmanas vi att ”be ständigt”.

Hos dem som i Egyptens öknar under 300-talet bokstavligen försökte efterfölja den uppmaningen finner vi tydliga spår av denna böneform. Genom bland andra Cassianus, Johannes Klimakos och Gregorios Sinaiten vinner den spridning i vidare kretsar. Så småningom blir den grekiska klosterhalvön Athos, ”Det Heliga Berget”, ett av många centra för bruket av Jesusbönen. Här lärde sig starets Silouan att be den ständiga bönen – han som i sin tur lärde Sofrony, som fostrade många av de bedjare som just denna kväll ber i S:t John the Baptist i England.

Min förståelse av att bönen pågått ett bra tag innan jag stigit in genomklosterporten och tagit mig igenom draperiet till bedjarna, får en allt djupare innebörd. Att börja be Jesusbönen är att förenas i en stor gemenskap av bedjare där nybörjaren bärs av den mer erfarne. Och det måste vara så. I annat fall är det lätt att den oerfarne går vilse. Det är ungefär som vid flygplatsen någon timme tidigare, då taxichauffören vänligt upplyste mig om var passagerarplatsen fanns, öppnade dörren på glänt och bjöd mig följa med vid hans sida. Utan honom hade jag, om jag inte krockat, ganska säkert kommit vilse.

Arkimandrit Symeon, som fostrats i bön av Sofrony och funnits med i klostrets bönegemenskap från början, liknar bedjandet av Jesusbönen vid att vandra i bergen. Från de höga snöklädda topparna som försvinner bland molnen kommer det vatten som ger liv. Däruppe har de tagit emot vattnet från himlen för att det ska ge grönska längs sluttningarna, ända ner i dalarnas botten. Att vandra i dalarna är inte svårt och kräver ingen speciell guide. Det går till och med att ta sig en bit upp på branterna utan vägvisare, men ska man riktigt högt måste man ha hjälp

På samma sätt är det med Jesusbönen. Alla kan be den och den ger varje bedjare något. Var och en får dricka av det friska vattnet, efter törst och förmåga, men den som tänker sig riktigt högt upp bör skaffa hjälp av en guide.

Vad kan annars hända? Antagligen är det så att man utan vägvisaren lätt missar de smala stigarna som leder uppåt. Allt är inte vad det för en själv ser ut att vara och det är lätt att komma vilse. Man kan förledas att tro att man verkligen funnit vägen, hittat stigarna och kommit upp, medan upptäckten i själva verket inte är något annat än det andliga högmodet, det snåriga buskage som frestaren gärna ser att människan fastnar i eftersom hon där ohjälpligt stannar i sin mognad.

För de flesta som söker sig uppåt utan hjälp blir emellertid resultatet att de helt enkelt ger upp, säger: ”Detta är inget för mig. På berget finns bara möda och svält.” I sämsta fall vänder denna människa ryggen åt tron helt och hållet.

Stigarna upp på berget är ibland svåra att upptäcka och snarorna på dem är många, så det gäller för var och en att hitta sin väg i bönen, upptäcka hur den kan ge näring, befrielse och liv för det egna livet utan att vare sig föra vilse eller trötta ut.

Erfarenheten av guiderna, de erfarna, som gått före är en outtömlig skatt, men också bönen själv är en lärare. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss. I orden ”Herre Jesus Kristus” möter vi den treenige Gud som söker oss. ”Herre” vittnar om Fadern, om honom som Guds folk vänt sig till genom hela sin historia, alltifrån Enoshs tid. ”Jesus” syftar på sonen, Gud som blir människa för att vi ska få frälsning och liv. I ordet ”Kristus”, den smorde, finner vi den Helige Ande utan vilken ingen kan säga att Jesus är Herre.

”Guds son” berättar för oss att Jesus är både Gud och människa, inget konstigt mellanting, ett varken eller som vare sig Fadern eller vi begriper oss på. ”Guds son” vittnar om Gud som möter oss fullt ut, i vårt eget kött, och därmed också kan räcka oss handen för att ge liv, så vi kan bli som honom. I bönens första del vänder vi oss alltså till den treenige Guden och leds till honom genom den port som står öppen.

Orden ”förbarma dig över oss” – eller som en del ber: ”över mig” – placerar bedjaren i rätt relation till Gud. Det är en bön om nåd även om den inte är förtjänt, även om den kan synas vara stötande orättvis. Vår bön om förbarmande möter Guds barmhärtighet. Den som vill kan också som förstärkning lägga till ordet ”syndare” på slutet.

Bönen kan utföras med olika böneställningar, i takt med andningen eller med hjärtats slag. Här råder en stor frihet beroende på person och tradition, men uppmärksamheten är alltid viktig. Jesusbönen är inget mantra som maler på i sinnet, utan den är närvaro. Bedjaren ska vara uppmärksam och koncentrerad på varje ord, och låta dem sjunka in i hjärtat. Det är nu bönen börjar leva. Den riktigt erfarne kan berätta att bönen flyttar in i hjärtat och pågår av sig själv dygnets alla timmar. De flesta av oss kommer knappast så långt i bönen, men sötman av Faderns blick, Jesu närvaro och Andens tröst och hjälp, kan även en dalens människa tid efter annan få erfara.

Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss. Tankarna rinner lätt iväg där jag står i den mörka kyrkan, till stort och smått, glädje och sorg. Bönen återför emellertid snabbt till en slags jämvikt. Att kämpa mot tankarna, driva ut dem med den egna viljans kraft är svårt, men Jesusbönen leder hjärtats uppmärksamhet till något annat som omsluter tankarna och driver bort det onda.

Hjärtat uppfyllt av Jesusbönen är inte fyllt av ord, utan av den Treenige själv och får därmed ett skydd som är verksamt mot frestelser varifrån de än kommer. Gud är närvarande och den bedjande är böjd inför honom i förtröstan på hans barmhärtighet. Herren strider för det barn som anförtrott sig åt honom. Detta är ett skydd som bedjaren kan värja sig med eller finna hjälp av under dygnets alla timmar, en käpp och stav att gripa tag i vad som än sker.

När jag efter några dagar och många timmars Jesusbönsbedjande stiger ut genom klostermuren igen och sätter mig i taxin – den här gången från rätt sida – lämnar jag visserligen klostret, men med mig har jag något av den blindes bön vid Jeriko, en erfarenhet från Egyptens öknar och berget Athos, en bönetradition som genom en djup enkelhet är väl lämpad för vår tid.

Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss.

Bo Nordin är komminister i domkyrkan i Luleå. Artikeln publicerades första gången i Pilgrim 2/2006.

TILLBAKA

Andlig Vägledning

Bönernas bön