Vad är det egentligen vi varit vittnen till under de tre
påskdagar som nu ligger bakom? Jesus, som
vi tillber och följer, dog fast han inte behövde
dö. Jesus dog fast hans inte kunde
dö. Jesus dog för att vi, som inte kan undgå döden, skall leva om än vi dör.
Jesus dog fast han
inte behövde dö. Vi måste komma
ihåg att motsatsen till död inte är ”odödlighet”. Nej, motsatsen till död är
det liv som är ”människornas ljus”. Kristus äger inte bara livet; han är
livet, förkroppsligat i den mänskliga natur som han delar med oss alla. Redan
genom hans människoblivande var därför dödens dagar räknade i den mänskliga
familjen.
Människan dog – och dör – för att hon älskade
sig själv mer än Gud. Det är syndens kärna. Aposteln säger: ”Syndens lön är
döden.” Det gäller alla människor – utom honom som är utan synd. Som fri från synd var
Jesus i sin mänsklighet inte hemfallen åt döden. Han måste inte dö. Han skulle
inte ens ha dött det vi kallar en ”naturlig död”, som man dör av ålder och
svaghet. Och ingen kunde beröva honom hans liv. Om sitt eget liv säger han:
”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja.”
Det är frivilligheten i hans död – den ende
Odödliges död – som gör den till en frälsande död. Hans villighet att dö var
det fullkomliga, det slutgiltiga, uttrycket för hans kärlek till oss och för
hans liv i Gud. Därför finns det ingen död i hans död. Döden upplever vad den
aldrig tidigare upplevt – dess välde gäckas av en människa, en som delar vår
natur!
Jesus dog fast han
inte kunde dö. Vi har bevittnat
det ofattbara under dessa dagar: Gud, den evige, som inte kan dö, har legat död
i en grav! Vi har själv sett honom läggas i graven, som iordningsställts i vårt
kapell. Vi har lagt våra blommor vid graven, suttit där med Maria från Magdala och
gråtit. Hur var det möjligt? Hur kunde han som inte kan dö bli dödad?
Påsken är inkarnationens slutliga bekräftelse. Hur mycket
människa blev Gud i Jesus Kristus? Påsken har gett oss svaret: så till den grad
att han dog! Om Jesus dog en död som vår, en död som rymde lika mycket smärta
och ångest och dödskamp, som en människas död någonsin kan innehålla – då måste
han ha varit sann och verklig människa.
Vi har varit med om något märkligt: på den Stora fredagen
besjöng vi i aftongudstjänsten ”den levande döde”. Samtidigt som församlingen i
procession bar ikonen med den döde Jesus runt kyrkan, beviset på att Kristus är
död, sjöng vi det urgamla Trishagion
– ”Helige Gud, helige Starke, helige Odödlige, förbarma dig över oss.” Kristus
är död, men vi sjöng att Gud inte kan dö!
Julen och påsken är tillsammans Guds totala
solidaritetshandling med oss människor. Först solidariserar hans sig med alla
levande genom att bli människa. Sedan solidariserar han sig med alla döda genom
att dö. Jesus, som visade oss Faderns ansikte, blev en förbannad, hänvisad till
de förbannades hemort: den andra döden. Därifrån kan ingen människa återvända.
Om Kristus blev en död bland de döda, då finns Gud också i den yttersta
ensamheten. Inte ens underjorden undgår hans närvaro, något redan David
profeterade om: ”Lägger jag mig i dödsriket, är du också där.” Genom Kristi nedstigande till de döda bekräftas dessa ord, och i förundran
stillnar vi inför frågan: Vad innebär det att de döda hädanefter delar döden
med den döde Guden, som inte kan dö?
Jesus dog för att vi,
som inte kan undgå döden, skall leva om vi än dör. I vårt kapell i Bjärka-Säby tog vid under påsknatten i bruk vår
nya uppståndelseikon, målad av Robin Johansson och välsignad av biskop Biörn i
samband med att han besökte oss i början av årets påskdagar. Den kommer nu att
finnas i kapellet under påsktidens femtio dagar. Denna påskens festikon, som
fick sin form redan på 700-talet, kallas också ”Dödsrikets plåga”. Ikonen
framställer Kristi nedstigande i dödsriket, och hans möte med dem som hållits
fångna i döden, som ett ögonblick av triumf. Kristus står på dödsrikets
söndertrampade port. Han räcker sin hand åt våra första föräldrar, Adam och
Eva, för att dra dem upp ur dödsriket. Ikonen förkunnar hur Kristus genom sin
död förvandlade dödsriket till en väg.
Med döden nedtrampade du döden,
och åt dem som är i gravarna
har du gett ett evigt liv.
Påsknattens triumfantifon sammanfattar i några förtätade
rader det mysterium vi firar i festernas fest. Det är ingen tillfällighet att
denna mäktiga lovsång därefter sjungs av kyrkan i öst i varje gudstjänst ända
fram till pingst. Här framträder det starkaste motivet i den kristna påsken:
dödens och dödsrikets fullständiga nederlag. Som det heter i en annan hymn under påsknatten: När Du nedsteg till döden, Du odödliga
Liv, då nedslog Du helvetet med Ditt gudomliga ljus.
Kristi seger är framför allt en seger över döden: ”Du död,
var är din seger! Du död, var är din udd”, utropar Paulus. Och i Hebreerbrevet heter det att Kristus ”genom sin död skulle göra dödens
herre, djävulen, maktlös”. Kristi nedstigande i dödsriket, och hans uppståndelse därifrån, ställer oss
inför ett stort mysterium: döden finns, men den förmår inte skada den som blivit
delaktig av Kristi uppståndelse!
Delaktigheten i Kristi seger över döden skänks oss genom
dopet. Påsknattens viktigaste läsning från Gamla testamentet är berättelsen ur
Andra Mosebok som förbinder påsken med Israels folks befrielse från Egypten och
vandringen genom Röda havet, den viktigaste förebilden till det kristna dopet.
Påsknattens epistel är hämtad från Romarbrevets sjätte kapitel, som framhåller
dopet som en avbild av Kristi död och uppståndelse. Här sammanfaller påskens
två stora motiv: Gud räddar sitt folk ur Faraos fångenskap till nytt liv genom
Röda havet i vilket de ”döps till Mose”. Kristus uppstår ur graven för att
genom dopets vatten befria människan från fångenskapen under synd och död.
Genom att dopet knyts så starkt till påsknatten,
levandegörs dopets innebörd av död och uppståndelse. Dopet är till sitt väsen död och uppståndelse – inte bara en bild av död
och uppståndelse! Evangelierna skildrar händelser,
inte abstrakta idéer. Alla dessa händelser förebådar och rymmer den avgörande
händelse som förändrat förutsättningarna för allt levande: Kristi död och
uppståndelse. Det är delaktigheten i denna händelse som gör oss till kristna,
till nya människor och medborgare i Guds rike. Och genom dopet i vatten och Ande blir vi delaktiga i Kristi
död och uppståndelse. Samme Ande som uppväcker Jesus från de döda, låter oss i
dopet uppstå till ett nytt liv.
Doplöftesförnyelsen är därför en viktig del av
påsknattens gudstjänst. Vattnet som välsignas, trosbekännelsen som vi stämmer
in i, de frågor vi besvarar när dopet bekräftas och förnyas – allt detta är en
befrielsens akt, en överlåtelse åt den död och uppståndelse som skänker liv. Vi
tar emot dopet på nytt. Vare sig vi minns stunden för vårt dop eller inte är
det som att det sker nu. Vårt dop repeteras i påsknattens doplöftesförnyelse.
Dopet som händelse behöver aldrig upprepas, så som Kristi död och uppståndelse
som historiska händelser inte behöver upprepas. Men som frälsande händelse
upprepas det varje påsknatt, ja, också varje gång vi firar eukaristin. Trons
språk är varken historiens, sagans eller utopins. Guds rikes tid är i dag. I påskens dopförnyelse blir vi
samtida med Kristi uppståndelse och vår egen dopdag – som om det är denna natt
Kristus uppstår och denna natt vi döps in i hans död och uppståndelse!
Påsknattens homilia i Slottskapellet Bjärka-Säby av Peter Halldorf