”Ljuv är fastetiden”
av Peter Halldorf
När tiden efter epifania, trettondedagstiden, går mot sitt slut är det dags att göra sig resklar. Fastans vår är på väg. Framför ligger nu den tid som kan skänka oss den andliga hälsan åter. På tusen olika vägar uppsöker kristna över hela världen under påskfastan det gömställe i Gud där livet finner skydd och läke- dom. Fastan ges oss för att hjärtat skall börja glöda av längtan efter sin vän. Med glädje och möda arbetar vi på vår frälsning – den återvunna likheten med Gud – i väntan på påsken.
”Ljuv är fastetiden”, skriver Johannes Chrysostomos på 300-talet i en fastepredikan, som ofta läses i början av fas- tan. Predikanten ger uttryck för den otåliga glädje med vilken de kristna väntade på fastans tid. Det kan tyckas paradoxalt; fastan är ju en tid av bot, självrannsakan och kamp. Retas de troende med varandra när de talar om hur de längtar efter fastetiden? Nej, de minns. I minnet finns bevarat vad fastan utfört under andra år och tider. Packningen blir lättare, målet klarare, längtan innerligare.
Johannes liknar i sin predikan fastans ankomst vid vårens – men fastans är ljuvare. Om våren stillar havets böljor, stil- lar fastan lidelsernas och begärens bränningar. Om våren klär oss med en blomsterkrans, klär fastan oss med en krans av andliga gåvor. Fastan är själarnas andliga vår, ”den driver ut
Fastan vill inte göra livet hårdare och besvärligare. Syftet är inte att uthärda avhållsamhet, men att utmana de onda krafter som ständigt gör intrång i våra hjärtan. Fastetiden ges oss för att hjärtat skall bli mjukare och varmare genom att vi dras in i en atmosfär som smälter det frusna och väcker liv i det som slumrar. Poängen med fastan är alltså inte att den åstadkom- mer förmåga att avstå, utan att den återger oss förmågan till förundran.
Påsken är det heliga årets höjdpunkt och förbereds därför av den viktigaste av årets fastetider. Påskfastan kallas även Stora fastan, för att skilja den från andra fasteperioder under året, såsom julfastan (eller i ortodox tradition apostlafastan och Gudsmodersfastan). För åtskilliga kristna är Stora fastan inför påsk en nyupptäckt. Många som inte växt upp med den i sin kyrkliga tradition har kommit att värdesätta fastetiden som en period under året av koncentrerad andlig fördjupning, en tid när livet vinner ett skarpare fokus.
Under kyrkans första århundraden iakttogs en kortare påskfasta, från långfredag till påskdag. Den var en sträng fasta som anspelade på de dagar Jesus låg i graven. När Jesus var frånvarande fastade kyrkan i enlighet med hans egna ord till lärjungarna, att det skulle komma en tid när brudgummen togs ifrån dem – då skulle de fasta. Mot slutet av 200-talet om- nämns i en kristen skrift, Didascalia, en sexdagarsfasta under Stora veckan inför påsk. Men redan på 300-talet ser vi hur en fyrtio dagar lång fastetid innan påsk börjar bli allmän, något som kyrkomötet i Nicaea 325 omtalar, och som bland annat praktiserades i Jerusalem. På 600-talet är denna fasta etablerad överallt i kyrkan.
Den liknas vid Israels fyrtio år långa vandring genom öknen på väg till det utlovade landet. Men de fyrtio dagarna av fasta har vi framför allt gemensamt med tre bibliska gestalter: Jesus, Mose och Elia. Jesu fyrtiodagarsfasta i öknen, vars kulmen är kampen med den demoniska frestelsen, är det viktigaste motivet till Stora fastans plats och längd som påskens förberedelsetid under det heliga året. Men även Mose, som är en av Gamla testamentets stora förebilder för Jesus, fastade fyrtio dagar på berget Sinai.Och Elia vandrade fyrtio dagar fastande genom öknen innan han kom till berget Horeb.
Påskfastan har fått sin längd efter en rad bibliska motiv. Den
För både Jesus, Mose och Elia är de fyrtio dagarna förknip- pade med ett berg. För Jesus, Frestelsens berg i öknen. För Mose, Sinai berg i öknen. För Elia, Horebs berg i öknen. Fastan ledde dem alla till ett genombrott, ett möte med det gudomliga mysteriet. Jesus besöks och betjänas av änglar, och inleder därefter sin offentliga gärning med tecken och under. Mose tar emot Toran, kärleksförbundet, ur Guds hand. Elia möter Herren i den stilla susningen.
Dessa tre kom senare att stråla samman på ett annat berg, Tabor enligt traditionen, där de omslöts av ett ljus skarpare än solens. Förklaringsbergets outsägliga ljus är detsamma som påskljuset. Evangelisterna berättar att Mose och Elia talade med Jesus om hans förestående lidande och död. På ”det heliga berget” blickade de in i framtiden och föregrep minnet av den påsk som skulle omsluta hela världen med ljus.
Även vår fastevandring leder fram till ett berg. Golgota, utanför Jerusalems stadsport. Jesu död, av fullkomlig kärlek till varje människa, och hans uppståndelse för världens liv utgör för alltid världshistoriens brännpunkt. Vandringen genom fastans öken är en förtätad bild av vår jordiska tillvaro. Förberedelsen för den eviga påsk om vilken martyrerna är de främsta vittnena, de som vid sin död omslöts av det oskapade ljuset från Kristi påsk.
